Den kryper närmre. Jag har tänkt på den dagen länge. Fruktat den med hela mitt hjärta. Hur mycket jag än vill att den inte ska komma så kommer den att göra det i alla fall, det är ingenting jag kan göra åt det.

Olivia frågade mig igår natt när vi prata om vad jag oroade mig mest för inför gymnasiet. Jag berättade att det var att jag skulle tappa kontakten med mina bästa vänner, att jag kunde börja gråta bara jag tänkte på det. Olivia fortsätter prata. Vad händer? Jag får tårar i ögonen. Jag kunde inte hjälpa det, det var inte alls meningen. 15 sekunder senare flodade tårarna nerför mina kinder och jag gömde mig i kudden och bad om förlåtelse.

Det här är otroligt svårt för mig, svårare än någon förstår.

Jag kommer ihåg dagen då det var 100 dagar kvar och vi panikade som om det var igår.

Jag vet. Jag älskar dig. Finns alltid här. Alltid.

Har ni haft den känslan att ni bara inte vet längre, att ni bara inte fattar vad som hände? Som i mitt fall till exempel, när man har en vänskap som känns stark, lojal och viktig bara rinner ut i sanden. En vänskap som bara inte verkar finnas där längre, samma vänskap som man aldrig trodde skulle försvinna? När personen betydde så otroligt mycket för dig och man träffade ofta, bara inte verkar finnas där längre?

Vad var det som hände? När hände det? När tog vänskapen slut, om den i så fall måste vara det. Varför var det just en sista gång, varför hände inget mer efter det? Jag hänger inte med i mitt egna liv ibland. Jag bara undrar hur tiden skulle kunna gå så snabbt utan att jag märkte nåt.

Vad hände?

Livet är inte alltid som man tror. Vi borde vara lyckliga för det vi har mycket mer. Det är inte bara jag utan alla andra måste bli bättre på att tänka hur bra vi faktiskt har det. Jag vet att detta är väldigt klyschigt sagt men det det är sant och vi måste tänka på det mer. Oroa dig inte för ett prov, det hade kunnat vara mycket värre.

Jag är jätte glad att jag inte glömde dig.

Ska och borde sova, men jag tänker för mycket. Förlåt för emo-inlägg.

Nobody knows. Det syns inte. Det är lättare att le och låtsas som om allt är okej. Det är lättare att skratta än att gråta. Det är lättare att inte säga någonting, bara låta alla tro att allt är bra. Det syns ju inte i alla fall, så varför skulle dom fråga?

Jag kan inte förklara i ord hur stor saknaden i mitt hjärta är. Hur mycke jag vill tillbaka. Hur mycket jag vill spela min sommar i repeat. Jag kan inte förklara hur mycket jag precis grät och varför, det är känslorna som kommer tillbaka.

Jag saknar er så otroligt mboare! Jag vet inte ens om det är någon som längtar efter mig tillbaka men man kan väl alltid hoppas. Kärleken för gården är så gigantisk och kärleken till er är lika stor den. Ni är en del av mig och min historia, och jag kommer aldrig att glömma er.

Med andra ord har jag läst brevet och jag är helt slut, så nu ska jag sova. Puss

Det är helt sjuukt hur mycket jag kommer att sakna er.

Allt med er. Er galna sidor, era flummiga sidor, era glada sidor, era ledsna sidor, era konstiga sidor och era superjobbiga sidor. Jag kommer helt enkelt sakna alla era sidor haha. Jag saknar er redan, det är det som är sanningen. Jag har så himla svårt att leva i nuet och tänka på att jag fortfarande får njuta av att träffa er varje dag, jag tänker bara på när det tillslut kommer att vara över.

Jag antar att jag är lite dum och konstig, men jag vet att jag kommer att sakna er, och att jag kommer att vara jätteledsen på skolavslutningen medan alla andra är överlyckliga att äntligen styra nian. Fml.

Jag börjar bli riktigt nervös nu. Panik.

I övermorgon måste det vara inlämnat och jag ska (typ) ha bestämt mig. Jag har nästan bestämt mig vilka skolor jag vill gå på men absolut inte ordningen. Så nu stressar jag sönder till sista dagen tillsammans med jätte prov tills nästa vecka.

Jag vill inte börja gymnasiet, jag vill stanna liten, gärna typ 5 och bara leva livet. Jag vill inte behöva växa upp och ta livet på allvar. Ta viktiga beslut och lämna mina bästakompisar, inte få träffa dem varenda dag. Fan asså.